Nytt skivsläpp

Skivåret har väl börjat så där enligt mig, men Belle och Sebastian har ju släpp nytt och även om jag tycker att plattan kanske inte är jätterolig, än, så är ju omslaget bara att toppklass. Spana in!

Alltså snyggaste omslaget<3

Den bästa låten av B&S utan tvekan denna.

En bra film

I love you all

Bilden har jag hittat här.

Titel: Frank

År: 2014

Regi: Lenny Abrahamsson

Manus: Jon Ronson

Skådisar: Maggie Gyllenhaal och Michael Fassbender

Betyg: 3+

Det är något knäppt och galet befriande med en film som bara försöker vara så nördig som den bara kan. Jag gillar det. Jag hade inga förväntningar alls på denna film, men det är en liten pärla. 

Den handlar om Jon som är en medioker musiker. Han får inte loss sin kreativitet och den stora hitlåten vill inte komma. Han har inget band. Men han vill så innerligt gärna och en dag råkar han av en slump bli vittne till hur en person tappar allt och ska dränka sig på grunt vatten på stranden. Det är keyboardisten i ett avantgardistiskt band och de behöver en ersättare till sin spelning senare på kvällen. Jon blir erbjuden att ta platsen på kvällens spelning. Det ena leder till det andra och plötsligt har Jons största fantasi och dröm gått i uppfyllelse: han är med i ett band. 

De i bandet har speciella personligheter minst sagt. I centrum står det musikaliska geniet Frank med sitt enorma fejkhuvud som han aldrig tar av. Varför han har ett fejkhuvud får vi aldrig reda på, eller vilken funktion det fyller. Franks närmaste vän är Don och han är också bandets manager. Trots att Don suttit på psyket, är han ändå bandets stabila ryggrad. Sen har vi Clara, den briljanta, knivskarpa musan. Bandet består dessutom av två fransoser som är ett par och som mest verkar vara med för att mobba Gingerhead som Jon döps om till, efter att han gått med i bandet. 

Bandet åker ut på landet och ska spela in sitt album. Gingerhead hänger på och gör allt för att bandet ska lyckas. Han gör det till och med till sitt livsuppdrag. Det innebär att han curlar för bandet, fixar käk och betalar för dem. Allt detta för alla de excentriska människorna att få skapa. Hans eget skapande fortsätter i sin egna skrala fåra och verkar inte påverkas av genierna runt omkring honom. Något som Gingerhead upplever frustrerande. Men han får utlopp för sin kreativitet genom att Twittra och lägga ut filmer på Youtube och på så vis får bandet följare. Till slut leder detta till en spelning.

Temat i filmen handlar om talang, musikalitet, identitet och kanske också frustration. Gingerheads talang för musik verkar ju aldrig få en skjuts och han återkommer till att talang kanske föds ur den svåra barndomen och det har han själv inte haft. Därför kan han inte heller skapa så bra musik. Men den tesen får en törn i filmen. Identiteten på Frank är ju hela tiden i fokus och står i kontrast till Jons identitetssökande. I Franks fall vet vi inte vem han är. Han får vila i ett moln av mystik och vi känner inte till varifrån han kommer eller vad han har för bakgrund. Det enda vi får reda på att att han också varit intagen. Om Jon får vi reda på allt. Men paradoxen är att Jon är den som söker sig själv, medan Frank verkar vara nöjd med var han är trots att han gömmer sig för världen. Eller kanske just på grund av det.

Identitetstemat kommer tillbaka när Jon twittrar om bandet och bygger upp en bild. Vill bandet leva upp till den bilden av sig själva? Är de det bandet den bilden?

Filmen lämnar mig märkligt uppfylld av ett oavslut. Jon utvecklas inte. Inte någon av karaktärerna utvecklas. I slutet är de där de var från början. Vad vill filmen förmedla? Att medelmåttan inte alltid lyckas med övning. Gud så dystert. I slutscenen sjunger Frank I love you all och kanske är det det som är filmens budskap att trots din slätstrukenhet så älskar Frank dig. Du har ett värde trots att du inte är bäst. Och i så fall är det ju ett strålande budskap, men jag är inte säker på att det är det filmen vill förmedla, därav det låga betyget.