Doktor Glas med Torsten Flink

Doktor Glas

Stora Teatern

2016-03-12

Jag har inte läst boken men jag hade ett hum om vad den handlade om. Flincks var ensam i uppsättningen och vi endast hör rösten av en kvinna (rösten tror jag var Lena Endres). Han är fängslande i stunder, speciellt när han för första gången bjuder in tanken som kommer att förvandla honom till en mördare. Också när han beskriver sin kärlek till den oåtkomliga. För mig var det överraskande att skratta så mycket, men det var välkommet.

Det finns två saker som jag tyckte var negativt. Det första var att Flinck pratade så sluddrigt i inledningen så jag missade information om ramberättelsen. Det var extra viktigt för mig, då jag ju inte läst boken. Den andra saken som störde sjukt mycket var människor i publiken som inte haft vett att stänga av sina mobiler. Hur svårt kan det vara?

Men sammanfattningsvis var det ett trevligt avbrott i mitt annars lite lätt slentrianmässiga inmundigande av kultur, som vanligtvis består av serier, filmer och böcker. Och Torsten Flinck är Torsten Flinck. 

Unbreakable Kimmy Schmidt

Har du inget att se på kan jag rekommendera denna galna och helt hysteriska Netflix-serie. 

Den handlar om Kimmy Schmidt som blir räddad ur en sekt vars huvudfigur låst in henne och tre andra i en bunker i flera år. Mycket har förändrats på utsidan. Hon har blivit vuxen rent fysiskt, men har samtidigt inte fått lov att möta utmaningar som fått henne att mogna. Allt är nytt och allt måste göras! 

Hon bestämmer sig för att återuppfinna sig själv och inte låta gamla erfarenheter tynga ner henne och påverka henne nu. Hon hittar boende och jobb i New York och börjar ett nytt liv. 

Bakom den glättiga ytan med nästan lysande färger och absurda story finns temat om utanförskap och att inte låta sig brytas ner.

För mig var Ellie Kemper, som spelar huvudrollen Kimmy helt okänd. Men hon är klockren i sin naiva omedelbarhet. Hon lyckas förmedla en vilja av stål. En viktig biroll spelar Tituss Burgess som Kimmys hyrevärd/rumskompis. Han fullständigt dominerar TV-rutan och tar plats som en broadway-wannabe, som inte helt lyckas. Jane Krakowski, som spelar Kimmys chef, känner jag igen sedan tidigare från Ally McBeal. Hon har den andra viktiga birollen och är suverän i sitt sorgsna jag, där hon sitter i sitt exklusiva hus och inte saknar något materiellt men allt emotionellt. Gemensamt för alla tre är kanske att deras förväntningar på sitt liv inte helt överensstämmer med hur det är

De tre huvudrollerna består alltså av två kvinnor och en homosexuell man. Bara det är ovanligt och inte så förvånande klarar denna serie Bechdeltestet utan svårigheter.

Jag gillar den mycket just för att den är hysterisk och fullkomligt absurt, för det är kul att skratta och hänge sig åt lite eskapism. Men jag gillar den även för att den hanterar lite svårare teman under ytan.

24 h i Stockholm

Nick Cave på Waterfront när han gör The Weeping Song. 

Frukost på Hotell Rival med fin vän.

Fotografiska med Brittiska Martin Parr (bilden ovan) men också med överraskningen Johan Strindberg.

Det var fantastiskt, flärdfullt, uppbyggligt, vederkvickande och härligt. Tack Stockholm; vi ses snart igen! 

Bra musik

Måste bara lägga upp denna video från Grimes. Den är gammal, men så bra och idag när jag var ute och lufsade/joggade så upptäckte jag den igen. Videon är också sjukt bra. Lite otäck tycker jag i det osannolika mötet mellan sångerskan, som är övernaturligt cool och football-laget. Måste ses i alla fall! 

Ha en bra lördag!

Nytt skivsläpp

Skivåret har väl börjat så där enligt mig, men Belle och Sebastian har ju släpp nytt och även om jag tycker att plattan kanske inte är jätterolig, än, så är ju omslaget bara att toppklass. Spana in!

Alltså snyggaste omslaget<3

Den bästa låten av B&S utan tvekan denna.

En bra film

I love you all

Bilden har jag hittat här.

Titel: Frank

År: 2014

Regi: Lenny Abrahamsson

Manus: Jon Ronson

Skådisar: Maggie Gyllenhaal och Michael Fassbender

Betyg: 3+

Det är något knäppt och galet befriande med en film som bara försöker vara så nördig som den bara kan. Jag gillar det. Jag hade inga förväntningar alls på denna film, men det är en liten pärla. 

Den handlar om Jon som är en medioker musiker. Han får inte loss sin kreativitet och den stora hitlåten vill inte komma. Han har inget band. Men han vill så innerligt gärna och en dag råkar han av en slump bli vittne till hur en person tappar allt och ska dränka sig på grunt vatten på stranden. Det är keyboardisten i ett avantgardistiskt band och de behöver en ersättare till sin spelning senare på kvällen. Jon blir erbjuden att ta platsen på kvällens spelning. Det ena leder till det andra och plötsligt har Jons största fantasi och dröm gått i uppfyllelse: han är med i ett band. 

De i bandet har speciella personligheter minst sagt. I centrum står det musikaliska geniet Frank med sitt enorma fejkhuvud som han aldrig tar av. Varför han har ett fejkhuvud får vi aldrig reda på, eller vilken funktion det fyller. Franks närmaste vän är Don och han är också bandets manager. Trots att Don suttit på psyket, är han ändå bandets stabila ryggrad. Sen har vi Clara, den briljanta, knivskarpa musan. Bandet består dessutom av två fransoser som är ett par och som mest verkar vara med för att mobba Gingerhead som Jon döps om till, efter att han gått med i bandet. 

Bandet åker ut på landet och ska spela in sitt album. Gingerhead hänger på och gör allt för att bandet ska lyckas. Han gör det till och med till sitt livsuppdrag. Det innebär att han curlar för bandet, fixar käk och betalar för dem. Allt detta för alla de excentriska människorna att få skapa. Hans eget skapande fortsätter i sin egna skrala fåra och verkar inte påverkas av genierna runt omkring honom. Något som Gingerhead upplever frustrerande. Men han får utlopp för sin kreativitet genom att Twittra och lägga ut filmer på Youtube och på så vis får bandet följare. Till slut leder detta till en spelning.

Temat i filmen handlar om talang, musikalitet, identitet och kanske också frustration. Gingerheads talang för musik verkar ju aldrig få en skjuts och han återkommer till att talang kanske föds ur den svåra barndomen och det har han själv inte haft. Därför kan han inte heller skapa så bra musik. Men den tesen får en törn i filmen. Identiteten på Frank är ju hela tiden i fokus och står i kontrast till Jons identitetssökande. I Franks fall vet vi inte vem han är. Han får vila i ett moln av mystik och vi känner inte till varifrån han kommer eller vad han har för bakgrund. Det enda vi får reda på att att han också varit intagen. Om Jon får vi reda på allt. Men paradoxen är att Jon är den som söker sig själv, medan Frank verkar vara nöjd med var han är trots att han gömmer sig för världen. Eller kanske just på grund av det.

Identitetstemat kommer tillbaka när Jon twittrar om bandet och bygger upp en bild. Vill bandet leva upp till den bilden av sig själva? Är de det bandet den bilden?

Filmen lämnar mig märkligt uppfylld av ett oavslut. Jon utvecklas inte. Inte någon av karaktärerna utvecklas. I slutet är de där de var från början. Vad vill filmen förmedla? Att medelmåttan inte alltid lyckas med övning. Gud så dystert. I slutscenen sjunger Frank I love you all och kanske är det det som är filmens budskap att trots din slätstrukenhet så älskar Frank dig. Du har ett värde trots att du inte är bäst. Och i så fall är det ju ett strålande budskap, men jag är inte säker på att det är det filmen vill förmedla, därav det låga betyget.